Direktlänk till inlägg 25 juni 2015
Tiden går snabbt och när man känner att det enda man gör är att klaga, då är det lika bra att hålla sig undan från bloggandet :)
Jag vet vad jag har men inte vad jag får och tänk om det jag får är sämre än det jag jag lämnat och möjligheten att få tillbaka det jag hade är inte existerande...
Jag jobbar med det som jag älskar och varje dag borde vara en glädjedans med ett leende på läpparna, men jag är som jag är och diagnoserna ökar i antal hos mig. Jag ser inte det positiva utan bara det mörkare i mitt liv. Jag kan inte vara nöjd när livet är bra utan vet att bakom nästa krön kan det svarta ligga på lur och förbereder mig inför det mötet.
Jag vill må bra och vara nöjd, men när jag trivs så kommer något utifrån och stör. Jag vet att den enda som kan ändra min sitts är jag men när jag inte längre orkar kämpa, när det känns som om alla ord jag säger inte längre är önskningar utan blivit till krav och låter som tjat i mina egna öron hur låter tjatet då inte hos andra?
Jag är för stunden inte nöjd med det jag har och jag sover på dubbla dosen sömnpiller mot vad läkaren ordinerat, bara för att kunna somna och inte vakna av panikattacker.
Jag har hamnat på en plats där jag inte bör vara och där varje minut är en mardröm men alternativet är att härda ut och "gilla läget" eller att gå tillbaka till att bli lokalvårdare igen...
kan väll krast säga att antingen så pajar jag min kropp eller så pajar jag min hjärna, men inget kommer ur cirkusen i ett stycke.
Det är innom restaurang som jag vill vara, men jag vill vara diskare!!!! Jag nöjer mig med att diska tallrikar och skrubba bleck, jag har inga högre planer, för det är där jag kan slappna av och vill vara.
Jag vill stå i mitt lilla kaklade rum med musiken i öronen och få saker rena. Jag vill inte stå i kassan och ha koll på pengar och summor. Jag är livrädd att ge fel växel tillbaka och att stämpla in fel summor. Jag är livrädd att tappa maten och jag är livrädd att tvingas vara på golvet varje dag.
Jag spänner mig inför obehaget, slappnar aldrig av och axlarna värker när jag kommer hem. Jag är ständigt trött men kan inte sova och jag hatar varje minut som jag måste le och vara trevlig ute på golvet. Jag har fått kommentaren att jag verkar väldigt avslappnad i kassan, att det syns att jag gillar att umgås med folk och att jag hör hemma i serviceyrket... jag kanske ska ansöka till till någon teaterutbildning när jag ändå är i farten, eftersom jag tydligen är en bättre skådespelare än jag trodde. Jag är på rätt plats yrkesmässigt men samtidigt på helt fel plats och det finns liksom inget jag kan göra för att ändra det eftersom allt i slutenden handlar om pengar.
Jag är åter vilsen och vet inte hur jag använder en GPS!